Förra vintern fick jag som sagt lunginflammation. Usch vad jag hostade! Stackars min ägare Camilla, hon trodde jag krampade, hon befarade epilepsi och gud vet vad. Så när hon fick veta att det "bara" var lunginflammation, och att jag "bara" behövde pencillin i 20 dagar blev hon mycket lättad.
När vi var hos veterinären blev jag förvirrad, en okänd tant tog tag i mig och försökte bända upp munnen. Åhh vad arg jag blev! Jag bara högg till'na! Men vet ni, det var Camilla som satt fast i min mun helt plötsligt! Och hon grät och grät och skrek av smärta. Hoppsan tänkte jag och släppte så fort jag kunde. På vägen hem fick jag sitta under Camillas jacka och när jag kom hem ville jag bara sova. Morgonen efter var det tydligen dags för den där äckliga pipetten igen, den som kärringen ville stoppa in i min uppbända mun.
Men vet ni. Den bara låg där! Jag var lite skeptisk först så jag gick till Camilla och la mig i hennes famn, på behörigt avstånd. Då hörde jag ett klick och så fick jag en mask! Sen hörde jag ett till, och det kom mer mat! Och sen ett till och sen ett till! Jag mumsade i mig både paprika och maskar.
Sen mitt i härligheten flyttade Camilla mig till andra sidan den där pipetten. Nu var jag tvungen att passera den för att komma till henne, och det var ju hon som hade koll på maten och den där klickande lådan. Så jag tog en omväg och vet ni?! Precis när jag passerade pipetten hörde jag klicket igen, och sen kom en mask framflygande! Jag hann inte mer än äta upp den så kom klicket igen och ännu mera mat.
Jag provade att gå fram till Camilla, men då tog hon lådan bakom ryggen. Jag väntade på mer mat, men fick ingen. Så jag tröttnade och gick tillbaka mot terrariet. Jag passerade pipetten (fast jag inte ville) och det sa klick och så kom en paprika!
Hm.. Så? Klick betyder mat? Och det klickar bara när jag går den här vägen? Jag gick tillbaka mot pipetten och japp! Där kom ett klick! Och där kom mat. Hehe.
Jag gick närmare och närmare, och det klickade och klickade. Nu var jag mätt. Så jag helt enkelt la mig på pipetten, nu fick det vara nog. Det är ju det här du vill Camilla? Eller?
Då tog hon upp mig i ena handen och höll pipetten i andra handen. Åh nej, tänkte jag snabbt, hon tänker tvinga den i mig! Men nej, då kom ett klick och Camilla släppa pipetten och gav mig mat. Mums, men nej nu är jag verkligen mätt!
Så tog hon upp pipetten igen... Jaha.. jo men det var ju inte äckligt det jag fick igår. Det gjorde ju bara ont när de försökte tvinga upp min mun. Om jag öppnar den själv då? Då kanske det inte gör så ont av pipetten? Jag provar...
Så jag gapade, Camilla sprutade då in nån vätska i mig, ja samma som igår.. ganska god faktiskt. Mer mat? Nej tack, får jag gå hem nu?
(Efter den gången försökte Camilla samma sak igen nästa dag, men då tänkte jag: Men guud, jag gapar väl då! In kom pipetten, jag hörde klicket, och sen kom maten.. hehe. Lättförtjänt mat. Varje dag i flera dagar fick jag göra om det här, och vet ni? Jag slutade hosta!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar